Nu har jag, began och nela precis sett The fault in our stars. Den var superbra och såklart väldigt sorglig. Grät inte hela filmen, visste redan vad som skulle hända (även fast jag inte läst boken, spoilers everywhere) tror den hade varit lite mer chockerande och därmed mer sorglig om jag inte hade vetat vad som skulle hända. Men jag grät, i cannot deny it. Men det var ingen såndär film där man gråter hela filmen (enligt mig iallafall). Den fokuserade på det positiva, skrattade mer än vad jag grät och log typ hela filmen (även när jag grät). Riktigt fin film! Får ta och läsa boken snart. 

Ledsen för dålig uppdatering, jag som hade värsta flow. (Och fattar ni vad bilderna ovan passar? I'm a grenade and at some point I'm going to blow up. Haha, jag är så rolig).